7 myter om anknytning och vad forskningen faktiskt säger

Anknytningsteorin har blivit en del av vardagsspråket. Det är mestadels bra, eftersom den ger människor ord för mönster de känner igen. Men den populära versionen har glidit ifrån forskningen. Här är sju vanliga myter om anknytning och vad forskningen säger i stället.

Myt 1: Din anknytningsstil är fast för livet

Det här är kanske den mest spridda av alla myter om anknytning. Bowlby beskrev de inre arbetsmodellerna som öppna för revidering, och senare forskning ger honom rätt.^[5] En metaanalys av Chris Fraley fann att anknytningstrygghet är måttligt stabil från spädbarnsåren och framåt: tillräckligt stabil för att tidiga erfarenheter ska spela roll, tillräckligt lös för att senare erfarenheter också ska göra det.^[1]

Studier av vuxna pekar åt samma håll. Joanne Davila, Dorli Burge och Constance Hammen följde unga kvinnor över tid och fann att anknytningsstilen förändrades hos en del av dem, och de undersökte vilka personliga faktorer och livsomständigheter som hängde ihop med förändringen.^[2] Förändring sker oftast gradvis och i grader, vilket är ett skäl till att forskare föredrar dimensioner framför kategorier. Artikeln om förvärvad trygg anknytning visar hur människor rör sig mot trygghet.

Myt 2: Du har samma anknytningsstil i alla relationer

Myten dyker ofta upp när man gör ett test och är osäker på vilken relation man ska tänka på. Anknytning beskrivs ofta som ett enda drag som man tar med sig in i varje rum. Forskning som mäter anknytning inom specifika relationer visar en annan bild: människor kan skilja sig åt i hur ängsliga eller undvikande de känner sig med en partner, en förälder och en nära vän.^[3][5] En allmän stil är en användbar sammanfattning av dina tendenser, inget löfte om hur varje relation kommer att kännas.

Myt 3: Undvikande personer har inga känslor

Undvikande anknytning beskriver en strategi, inte ett känslomässigt tomrum. Mikulincer och Shaver kallar den deaktivering: att skruva ner anknytningsbehoven, undvika tankar på förlust och hålla avstånd när närhet skulle kännas hotfull.^[5]

Att trycka undan en känsla är inte samma sak som att inte ha den. I en studie med Adult Attachment Interview fann Mary Dozier och Roger Kobak att personer som i högre grad använde deaktiverande strategier visade ökad hudkonduktans, ett tecken på fysiologisk uppvarvning, när de fick frågor om separation, avvisande och hot i barndomen.^[4] Den lugna ytan kan kosta kraft att upprätthålla.

Myt 4: Ängslig anknytning betyder bara att man är klängig

”Klängig” är ett omdöme, inte en beskrivning. Ängslig anknytning speglar en hyperaktiverande strategi: när en person är osäker på om andra kommer att finnas där skruvar hen upp sina anknytningssignaler för att inte bli förbisedd.^[5] Att kontrollera, söka bekräftelse och protestera mot avstånd är begripliga svar på den osäkerheten.

Strategin har sina kostnader, och den kan slita på båda parter. Den har också styrkor som skällsordet döljer: lyhördhet för andras sinnesstämningar, en vilja att satsa på relationer och en stark önskan att laga det som gått sönder.

Myt 5: Trygg betyder perfekt

Trygg anknytning är inte detsamma som att slippa problem. Trygga människor känner också svartsjuka, blir sårade, hamnar i konflikter och går igenom separationer. Det forskningen förknippar med trygghet är ett antal tendenser i hur man hanterar sådana ögonblick: att kunna be om stöd, att lita på att en konflikt inte är slutet på relationen och att lättare återhämta sig från oro.^[5]

Trygghet är också relativ. Man kan vara mestadels trygg och ändå ha stunder, eller relationer, där gammal oro eller distans dyker upp. Att sikta på ”perfekt” ger ofta näring åt just den otrygghet man vill lämna bakom sig.

Myt 6: Det är dina föräldrars fel

Tidig omsorg spelar roll i anknytningsteorin, men den är inte hela berättelsen. En stor sammanställning av forskningen om hur anknytning förs vidare från föräldrar till barn fann ett verkligt samband mellan föräldrarnas egna anknytningsrepresentationer och barnens anknytning, men också ett betydande överföringsglapp: mycket av det som förbinder generationerna är fortfarande oförklarat, och föräldrarnas lyhördhet står bara för en del av det.^[6]

Många andra faktorer spelar in, bland annat barnets eget temperament, stress och förluster i familjen, andra omsorgspersoner och senare relationer med vänner och partner. Att skylla på föräldrarna stämmer inte med forskningen, och det hjälper sällan någon att förändras. Att förstå var ett mönster kan komma ifrån är användbart när det leder till nya val i nuet.

Myt 7: Ett test kan diagnostisera din anknytningsstil

En anknytningsstil är ingen diagnos, och inget test, inte heller vårt, kan ställa en. Stilar beskriver vanliga mönster hos friska människor. Anknytningsstörningar är något annat: reaktiv anknytningsstörning är till exempel en klinisk diagnos som främst övervägs hos barn som utsatts för allvarlig försummelse, och bara kvalificerade professionella kan bedöma den.^[7]

Självskattningsformulär kan vara användbara för reflektion. De begränsas också av hur väl människor ser sig själva, av aktuellt humör och av vilken relation man tänker på när man svarar. Vårt anknytningstest placerar dina svar på de två dimensionerna anknytningsängslan och undvikande och säger tydligt till när du hamnar nära en gräns. Det har ingen normgrupp, och hur testet fungerar listar vad det inte kan säga.

Vad du kan lära dig av myter om anknytning

De flesta av myterna har ett misstag gemensamt: de gör en beskrivning till en dom. Anknytningsforskningen beskriver tendenser, mätta som grader på två dimensioner, i vissa relationer, vid en viss tidpunkt. Populära texter tar ofta bort alla fyra förbehållen på en gång, och kvar blir en fast etikett som säger vem du är och vem du borde undvika att dejta.

Forskningens bild är mindre dramatisk och mer användbar.^[5] Mönster är inlärda svar på erfarenheter, de varierar mellan relationer och de kan förskjutas. Känner du igen dig i en stil, använd den som en startpunkt för nyfikenhet snarare än som en etikett. Om dina relationsmönster orsakar dig långvarigt lidande kan det hjälpa att prata med en kvalificerad professionell; hitta stöd förklarar var du kan börja. För bakgrunden, läs om anknytningsteori.