• Forskning
  • Begrepp
  • 7 källor

Wiki

Desorganiserad anknytning hos barn: var begreppet kommer ifrån

Desorganiserad anknytning hos barn är en kategori från forskningen om spädbarn: en benämning på bebisar vars beteende mot en omsorgsperson tycktes bryta samman under stress i stället för att följa en tydlig strategi. Artikeln förklarar var begreppet kommer ifrån, hur det hänger ihop med den rädd-undvikande vuxenstilen och varför det inte är en diagnos.

I korthet

Introducerat av
Mary Main och Judith Solomon, 1990
Ursprung
Spädbarns beteende i Främlingssituationen
Motsvarighet hos vuxna
Den rädd-undvikande stilen: besläktad, inte identisk
En diagnos?
Nej, vilket en konsensusöversikt från 2017 betonar

Ordet desorganiserad dyker upp överallt i texter om anknytning på nätet, ofta som ett hårdare klingande namn på en vuxenstil. Den verkliga historien är smalare och mer intressant. Begreppet kommer från noggranna observationer av bebisar, och forskarna som myntade det var försiktiga med vad det kan och inte kan säga.

Var desorganiserad anknytning hos barn kommer ifrån

Forskningen om spädbarns anknytning växte fram kring en enda laboratoriemetod, Främlingssituationen, som Mary Ainsworth och hennes kollegor utvecklade. Ett spädbarn och en omsorgsperson är en kort stund i ett okänt rum, omsorgspersonen går ut två gånger och kommer tillbaka, och observatörer studerar vad barnet gör vid återföreningarna. Ainsworth beskrev tre organiserade mönster: trygg, undvikande och ambivalent (även kallad motspänstig).[1] Varje mönster är en strategi. Det trygga barnet söker tröst och lugnar sig; det undvikande barnet håller uppmärksamheten på leksakerna; det ambivalenta barnet söker kontakt och stöter bort den på samma gång.

Under de följande åren stötte forskarna gång på gång på spädbarn som inte passade in i något av de tre. Mary Main och Judith Solomon gick igenom de svårklassificerade fallen och föreslog en fjärde kategori, desorganiserad/desorienterad, tillsammans med regler för hur den skulle kodas.[2] Det som utmärkte barnen var inte en annan strategi utan ett tillfälligt sammanbrott av strategin i förälderns närvaro: motsägelsefullt beteende som att närma sig med huvudet bortvänt, att stelna eller bli stilla, rörelser som börjar och avbryts, eller tecken på rädsla inför föräldern. Kodarna tilldelar ändå barnet det organiserade mönster som passar bäst vid sidan av desorganisationskoden, eftersom desorganisation ofta visar sig i korta episoder snarare än under hela sessionen.[2]

Varför ett spädbarn kan bli desorganiserat

Main och Erik Hesse föreslog en förklaring som kom att prägla fältet. När en omsorgspersons beteende i sig är skrämmande, eller när omsorgspersonen själv verkar rädd, står barnet inför ett problem utan lösning: den person barnet skulle springa till för att känna sig tryggt är också källan till oron.[3] Att närma sig och att fly utlöses samtidigt, och de organiserade strategierna bryter samman. Main och Hesse kopplade detta till föräldrarnas egna obearbetade erfarenheter av förlust eller trauma, bedömda i intervjuer med föräldrarna.[3]

En stor metaanalys samlade senare de studier som fanns vid den tiden. Den fann desorganisation i medelklassgrupper med låg risk såväl som i högriskgrupper, och oftare i grupper där missförhållanden hade dokumenterats. Den fann också samband mellan tidig desorganisation och senare svårigheter, men betonade att det rörde sig om samband på gruppnivå och inte om förutsägelser för enskilda barn.[4]

Vad desorganiserad anknytning inte är

År 2017 publicerade en stor grupp anknytningsforskare en konsensusöversikt för att rätta till hur kategorin användes. Budskapet var tydligt: desorganiserad anknytning är ingen diagnos, den är inget bevis för att ett barn har blivit utsatt för övergrepp, och den vanliga observationskodningen lämpar sig inte som screeningverktyg för beslut inom barnskydd eller i familjerätt.[5] Kodningen kräver särskild utbildning, och även utbildade kodare arbetar med korta, tvetydiga beteenden.

Den försiktigheten gäller också vuxna. Att läsa en lista med drag på nätet och dra slutsatsen att man är desorganiserad är att låna en forskningsetikett för ett syfte den aldrig byggdes för. Om du undrar över de kliniska tillstånd som ibland blandas ihop med etiketten förklarar vår artikel om anknytningsstil vs anknytningsstörning skillnaden.

Från barnforskning till den rädd-undvikande vuxenstilen

Forskningen om vuxnas anknytning utvecklades längs två linjer. Intervjuforskningen, som följde Mains arbete, studerade hur vuxna berättar om sin barndom; där kallas den kategori som motsvarar desorganisation hos spädbarn obearbetad (unresolved), och den beskriver avbrott i resonemanget när en person talar om förlust eller trauma.[3] Självskattningsforskningen, traditionen bakom frågeformulär och tester, tog en annan väg.

Inom självskattningstraditionen föreslog Kim Bartholomew och Leonard Horowitz fyra vuxenstilar utifrån hur människor ser på sig själva och på andra. Deras rädda stil beskriver människor som vill ha närhet men fruktar avvisning, som har en negativ bild av både sig själva och andra och därför ofta undviker den intimitet de önskar sig.[6] I den senare modellen med två dimensioner motsvarar det hög ängslan tillsammans med högt undvikande.[7] Läs mer i artikeln om fyrkategorimodellen och på sidan om den fjärde vuxenstilen, desorganiserad anknytning hos vuxna.

Överlappningen med desorganisation hos spädbarn är tematisk. Båda beskriver ett dilemma där närhet är önskad och fruktad på samma gång, och båda visar sig som ett fram och tillbaka snarare än en stadig strategi. Därför används desorganiserad och rädd-undvikande ofta som synonymer. De är ändå olika saker:

  • Olika metod. Desorganisation hos spädbarn kodas av utbildade observatörer som studerar beteende. Den rädd-undvikande stilen mäts oftast genom att en person beskriver sina egna känslor i frågeformulär.
  • Olika ålder och fokus. Det ena gäller ett spädbarn med en bestämd omsorgsperson. Det andra gäller en vuxens allmänna förväntningar i nära relationer.
  • Olika forskningsunderlag. Ett barn som klassats som desorganiserat blir inte automatiskt en rädd-undvikande vuxen, och en rädd-undvikande vuxen var inte nödvändigtvis desorganiserad som bebis.[7]

På Bondlings heter den fjärde vuxenstilen desorganiserad, eftersom det är det namn som används på svenska. Med det menar vi den rädd-undvikande stilen från den forskning som vårt test bygger på, inte observationskategorin hos spädbarn. Jämförelsen med den andra undvikande stilen finns i undvikande vs desorganiserad.

Så använder du begreppet varsamt

Om tanken på desorganiserad anknytning väcker igenkänning kan den vara en användbar spegel: kanske märker du att du sträcker dig efter människor och sedan drar dig tillbaka, eller att närhet känns både nödvändig och riskabel. Se det som ett mönster värt att förstå, inte som en dom. Anknytningstendenser hos vuxna formas av många relationer över tid och de kan förskjutas, vilket beskrivs i vår artikel om förvärvad trygg anknytning.[7]

Vårt anknytningstest placerar dig på de två dimensionerna ängslan och undvikande, och så fungerar testet förklarar dess gränser. Det klassar inte desorganisation och det är ingen diagnos. Om mönstret hänger ihop med trauma, eller med lidande som påverkar din vardag, är ett samtal med en yrkesperson ett bra nästa steg; sidan hitta stöd beskriver var du kan börja.

Frågor och svar

Vanliga frågor om ämnet

Är desorganiserad anknytning hos barn samma sak som den rädd-undvikande stilen hos vuxna?

Inte riktigt. Desorganiserad anknytning hos barn är en kategori från observationer av spädbarn tillsammans med en omsorgsperson. Den rädd-undvikande stilen är en vuxenstil från självskattnings- och intervjuforskning. De delar ett tema, att vilja ha närhet och samtidigt uppleva den som osäker, och i svenskan kallas vuxenstilen ofta också desorganiserad, men de bygger på olika metoder och är inte utbytbara.

Hur märks desorganiserad anknytning hos ett litet barn?

Forskarna beskrev den som korta motsägelsefulla beteenden i förälderns närvaro under Främlingssituationen, till exempel att närma sig med bortvänt huvud, att stelna eller att rörelser börjar och avbryts. Det bedöms av utbildade observatörer i en särskild metod och är ingen checklista för föräldrar eller personal att använda på egen hand.

Betyder desorganiserad anknytning att ett barn har blivit utsatt för övergrepp?

Nej. Forskarna fann desorganisation oftare i högriskgrupper, men också i vanliga familjer med låg risk, och en översikt av ledande anknytningsforskare varnade uttryckligen för att se den som bevis på missförhållanden eller att använda den för beslut om en familj.

Är desorganiserad anknytning en psykisk störning?

Nej. Det är en forskningsklassificering av anknytningsbeteende, ingen diagnos i DSM-5 eller ICD-11. De kliniska anknytningsstörningarna är separata tillstånd, som förklaras i vår artikel om anknytningsstil och anknytningsstörning.

Kan desorganiserad anknytning förändras?

Anknytningsmönster hos barn och vuxna är inte fasta. Forskningen om stabilitet visar kontinuitet vid sidan av verklig förändring, ofta kopplad till vad som händer i senare relationer. Vår artikel om förvärvad trygg anknytning tar upp vad forskningen säger om förändring.

Se även

Källor

  1. ↑ Ainsworth, M. D. S., Blehar, M. C., Waters, E., & Wall, S. (1978). Patterns of Attachment: A Psychological Study of the Strange Situation. Lawrence Erlbaum Associates.
  2. ↑ Main, M., & Solomon, J. (1990). Procedures for identifying infants as disorganized/disoriented during the Ainsworth Strange Situation. In M. T. Greenberg, D. Cicchetti & E. M. Cummings (Eds.), Attachment in the Preschool Years. University of Chicago Press.
  3. ↑ Main, M., & Hesse, E. (1990). Parents' unresolved traumatic experiences are related to infant disorganized attachment status: Is frightened and/or frightening parental behavior the linking mechanism?. In M. T. Greenberg, D. Cicchetti & E. M. Cummings (Eds.), Attachment in the Preschool Years. University of Chicago Press.
  4. ↑ van IJzendoorn, M. H., Schuengel, C., & Bakermans-Kranenburg, M. J. (1999). Disorganized attachment in early childhood: Meta-analysis of precursors, concomitants, and sequelae. Development and Psychopathology, 11(2).
  5. ↑ Granqvist, P., Sroufe, L. A., Dozier, M., Hesse, E., Steele, M., et al. (2017). Disorganized attachment in infancy: A review of the phenomenon and its implications for clinicians and policy-makers. Attachment & Human Development, 19(6).
  6. ↑ Bartholomew, K., & Horowitz, L. M. (1991). Attachment styles among young adults: A test of a four-category model. Journal of Personality and Social Psychology, 61(2).
  7. ↑ Mikulincer, M., & Shaver, P. R. (2016). Attachment in Adulthood: Structure, Dynamics, and Change (2nd ed.). Guilford Press.

Kategori Forskning · Mer i den här kategorin: Främlingssituationen, Ängslan och undvikande

Senast uppdaterad 28 september 2026